mammas pärlor ger djupast spår.

hon lägger sin varma hand ovanpå min och tittar mig ömt i ögonen. hon skulle rädda hela världen från mig om hon kunde, hon skulle ge mig stjärnorna om jag så ville ha dem. hon skulle aldrig kunna ge mig det, men hon skulle försöka.

precis allting som sammanfattat hela min barndom. hon ville ge mig livet, men hon kunde inte. hon försökte, men jag tappade det bara hela tiden. och här är hon, hon som stått rakryggad genom hela min barndom och ibland har jag hatat henne så hårt för att hon aldrig grät.

men jag förstår att hon gjorde det. hon grät varje gång räkningarna dimpade ner ovanpå varandra och pengarna inte räckte till den där julaftonen. hon grät när hon insåg att pappas fotspår var alldeles för djupa inom mig och att jag snart skulle börja gå i dem. hon grät.
hon var som mig. skygg för ljuset och mörkret var och är det enda som kan lugna henne.

det är min mamma. min vackra mamma. hon som gått genom både eld och vatten. hon som har levt med släckt låga i så många år och tänt den om och om igen. den starka. hon är den starka. och jag lägger min hand ömt på hennes axel för att visa, jag ser, jag ser när du gråter.

men jag vet att du vill gråta ifred.
hon fattar,
hon nickar