och du satt på bryggan i en landsbygd så stark kontrast till din stad.
och vågorna som surfade in mot land och vi kunde inte ens höra varandras andetag.
och jag sa, att jag aldrig ville ge upp detta
men så tittade jag på dig,
och tänkte
om du bara visste vilken kontrast du är i mitt liv.
min gråskala, min vanliga värld, där jag är ingen och ingen är jag.
där allt betyder samma sak,
förutom du.
tills du kom.

och vi somnade tillsammans den där natten, i min säng.
då fjärilarna flög i min mage,
då du sagt det, krossat alla mardrömmar som skaver inuti.
fångat mig och fått mig att inse att du och jag, vi är vi.

och du vet att jag är så jävla rädd att vår värld ska gå sönder.
därför stannar jag uppe allt för länge varje natt du är här,
för att försäkra mig om att du fortfarande kommer älska mig nästa morgon.

och när du kliver på tåget, går jag alltid därifrån med nedseglat huvud.
jag känner en tomhet och ett tjock täcke som lägger sig över min stad.
jag blir en gråskala igen

och det är bara tills timmarna gått, sedan du lämnade mig med mitt hjärta här
(för det känns som du lämnar tillbaka det varje gång du åker)
som telefonen lyser och du blir kontrasten jag aldrig glömmer.

och det är ett år kvar innan vi två, kan leva i samma stad.
då kontrasterna kan bli jämlika och vi får dela samma himmel

och din kvarglömda skjorta luktar dig.
jag går förbi alldeles för många gånger för att känna
att du varit här.
jag drar in varje liten partikel som finns i den efter dig,
och håller andan för att känna att du är med mig.
och jag är så rädd att andas in för många gånger
att det ska försvinna.
att du ska försvinna ur mitt rum.

och jag känner att jag lever, när du går bredvid.
och jag vet att jag kan vara besvärlig och att det finns
så många därute som verkligen förtjänar allt du har.

men på något sätt, hamnade du och jag tillsammans
på trettiofemmil och jag försöker verkligen.
trots allt jag inte är,
så är du det vackraste jag har.

Vad ska man göra när orden tar slut? Tankarna som äter upp en inifrån? Vart tar man vägen? Det fungerar inte längre att gömma mig själv inom mig. Fungerar inte att bygga upp skölden runt mitt hjärta igen. Dina pilar träffar precis. Och det gör så jävla ont.

Så jävla ont.

Det finns inget fel, egentligen. Men tanken på att du och jag, vi, är över förväntan, i princip perfekt stör mig. Rubbar mig. Avtrubbar mig.  Du är inte den som somnar varje natt i fosterställning med tårarna som droppar mot lakanet, där du en gång andades hjärtan. Jag gör illa mig själv. Tankarna äter av mig. Vill bara gömma mig i mörkret. Där jag är trygg.

Förtvivlad. Förnedrad. Förnekad. Förjävlig.
Rättare sagt.

Jag tror du ligger med henne.
Ljuger mig rakt i ansiktet.
Säg aldrig mer att du älskar mig.

Hur kan man älska någon, låta kroppen vibrera vid varje fingerberöring men att allting kan känna så tragiskt? Trasigt, inom mig. Jag är trasig..

förlåt.

jag vet inte om jag orkar.

stjärnpojken

maj 6, 2010

det kryper fint under min hud varje gång jag tänker på dig. och dina fina vackra sms som nuddar mig så tätt. som dina vackra kyssar. så ömma. och jag vill inte att du ska sluta andas under mina ögonlock,igen.

Jesper, vill du ha mig i ditt liv? Min stjärnpojke. Trots att vi inte delar samma himmel och säng ikväll, vill du fortsätta dela det vi har tillsammans?frågade jag. och ditt skratt som skrapade ytan på min hud gjorde mig tvetydlig.

du sa att du skulle tända mina lampor efter vägen tillsammans med mig. hålla min hand. och det känns liksom på något sätt, så betydelsefullt.

och jag hatar mig själv varje gång jag tittar mig i spegeln. för tänker du någonsin på henne? en vacker, betydelsefull figur som blev min kontur, och jag är bara en tom avbildning av hennes skugga, och tänker du någonsin på henne? hon du delar samma himmel med varje kväll. jesper, min vän. sa jag.

jag kommer aldrig kunna bli lika vacker som henne..

för mina mörka sidor för mig åt ett annat håll, och även om du tror att, den du somnar med ikväll, är världens vackraste varelse.
dödar hon stjärnor under ögonlocken.

hon lägger sin varma hand ovanpå min och tittar mig ömt i ögonen. hon skulle rädda hela världen från mig om hon kunde, hon skulle ge mig stjärnorna om jag så ville ha dem. hon skulle aldrig kunna ge mig det, men hon skulle försöka.

precis allting som sammanfattat hela min barndom. hon ville ge mig livet, men hon kunde inte. hon försökte, men jag tappade det bara hela tiden. och här är hon, hon som stått rakryggad genom hela min barndom och ibland har jag hatat henne så hårt för att hon aldrig grät.

men jag förstår att hon gjorde det. hon grät varje gång räkningarna dimpade ner ovanpå varandra och pengarna inte räckte till den där julaftonen. hon grät när hon insåg att pappas fotspår var alldeles för djupa inom mig och att jag snart skulle börja gå i dem. hon grät.
hon var som mig. skygg för ljuset och mörkret var och är det enda som kan lugna henne.

det är min mamma. min vackra mamma. hon som gått genom både eld och vatten. hon som har levt med släckt låga i så många år och tänt den om och om igen. den starka. hon är den starka. och jag lägger min hand ömt på hennes axel för att visa, jag ser, jag ser när du gråter.

men jag vet att du vill gråta ifred.
hon fattar,
hon nickar

tvåsamhet.

april 11, 2010

dina smaragdgröna ögon, din sammetslena hud, ditt vackra leende, dina stora läppar. dina perfekta händer emot mina. steg för steg, i takt med våra hjärtan. du har aldrig varit så vacker som då. så betydelsefull och så varm. så seriös. vi blev liksom två, då.. den kvällen och jag vet inte, känns det bra så.

och nu kan jag inte sluta tänka på dina fina händer.
hur de sammanflätade mina

och hur du för kvällen,
fångade mitt hjärta.

Döden?

april 8, 2010

Jag har funderat idag. På mitt liv. På döden. På himlen. Det känns så overkligt. Det är liksom, orättvist. Jag borde inte sitta här idag, med två föräldrar. Döden. Så kallt och hårt ord som slår mig så hårt att jag faller till marken.

Han är världens vackraste. Jag är glad att jag får ha kvar honom. En liten stund till. Han bäddar för sin dödsbädd. Han vet inte vad han vill. Jag vet inte heller. Jag vill inte tappa greppet om den lilla handen som jag har kvar. Men du sliter och drar, hur ska jag förklara. Ensamheten. Tvåsamheten som går sönder. Hela världen som rasar samman..

Det gör så förbannat ont pappa.
vet du det?
Du var ju den som plockade upp mina spillror efter att du hade haft sönder dem. Vart tog det vägen? Du var ju den som fick mig att le i dem mörkaste dagar. Du gjorde mig.

jag blev ingen.
du har gått din väg.
jag ÄR ingen.

jag är sårbar.

april 6, 2010

jag har frågat mig själv varför. och hur det kommer sig att jag är ensam. vart dog jag ut? jag sitter fast i det förflutna och du har klippt alla band och det gör så jävla ont att veta, jag kan fastna någon annanstans. men här vet jag att jag ändå är trygg.

och vad har dem som jag inte har? kan jag fråga mig själv ibland. fastän jag vet. allt. dem har allt. jag har ingenting. förrän jag har någon att suga livslust ur.

min regnskur, som jag aldrig kommer ur, fortsätter. det känns så jävla ensamt. och jag fastnar efter att din tunga rört min, när dina händer smekt varje liten millimeter av min hud, när du sparat mitt mobilnummer i din telefon, då du lovat att du ska ringa.

jag bara fastnar.
och du ringer inte.
men jag fastnar bara
mer.

livet.

april 5, 2010

Så stor defination.
Så liten egentligen.

Kom, vi kan dansa hela natten lång. för din kropp svänger mer än elvis.
lyckligt. Bara du och jag.

Vill kunna visa dig egentligen, alla mina drömmar och mål som jag har.
Fast du ger mig inte chansen och det är så frustrerande, för jag vet att jag
har mycket mer att ge.

än det där äcklet du
tittar på.

Dina ordsmekningar som kryper under min hud. Minnen som förälskar mig i livet. Du, som luktar, så fantastiskt. Vart är du?

plockar sönder mina drömmar som jag sparat, på papperslappar genom livet.  det spelar ingen roll om jag tänder eld på dem. dem är redan döda. faktiskt.

och jag läppjar på smaken av döda drömmar.
det är fantastiskt hur äckligt det smakar
och det gör bara mer ont, då.
egentligen.

men.
livet river sönder mig
och ändå är jag hel.
vart är du?